Estellehättan klar!

Och hej, äntligen var Estellehättan klar! Som jag har kämpat, tycker jag... fast nu när jag är klar tänker jag att inte var det väl så svårt i alla fall :) Knasig man är, men det är väl därför man väljer att kasta sig in i nya projekt hela tiden, man glömmer det svåra och minns det roliga?

Estellehättan (egenhändigt komponerad av Husmorsskolans Maja) stickas med strumpstickor, först runt och sedan fram och tillbaka. För mig var det världspremiär med strumpstickor och det kändes minst sagt bökigt i början. Jag ljuger nog när jag säger att det blev lättare på slutet för jag tyckte nog att det var nervigt värre med stickor utan stopp :) men det gick faktiskt riktigt bra, inga tappade maskor som inte kunde räddas. 

Nu fattas bara knytband och de hoppas jag få på under veckan som kommer.

Tre-och-en-halvtimmesvästen!

Idag var det nog för fint väder för att locka några tanter till stickningen. Jag och min lilla telning väntade tåligt (en del av oss kanske lite mindre tåligt) en halvtimme och sedan packade vi ihop. Nu får Stickcafeet ta sommarlov, men jag har redan börjat smida massor av planer inför hösten!

Förra veckan blev jag klar med min tre-och-en-halvtimmesväst och den blev just så ljuvlig som jag hade föreställt mig att den skulle bli med det garnet, vilken lycka! Någon sådan till får jag nog ta och knåpa ihop under sommaren, för inte kan man låta bli att sticka då? Även om det kanske blir lite mer sällan kan jag inte hålla mig från stickandets skapande. Det är en sådan berusning i att skapa kläder där det innan enbart var lösa trådar, det går inte att beskriva. Visst är det lite av ett mirakel?

- Posted using BlogPress from my iPad

Kristet motstånd

Avresan för babykläderna till Kongo närmar sig!

Idag blev det inte mycket sticka av för mig på Stickcaféet eftersom vi snart ska skicka iväg våra kläder till Kongo. 107 plagg har vi hunnit med att sticka sedan vi startade den 24 januari (och då ska man ha i minnet att vi inte är fler än 10-12 stickare)! Nu är jag ingen Stefan Holm direkt, men lite statistik är väl roligt att hålla sig med? Vi stickade 16 västar, 15 koftor, 13 par sockor, 2 byxor, 5 blöjbyxor, 4 filtar, 3 klänningar, 1 nalle och inte mindre än 48 mössor! 12 tygblöjor och 5 köpta bodys gick också ner i påsarna, så sammanlagt skickar vi 124 plagg. Sjukhuset vill helst ha set, så jag packade i plastpåsar och angav på utsidan vad som fanns i och i vilken ålder jag trodde att det skulle passa för. Troligtvis är våra storleksangivelser helt fel, eftersom barnen på grund av undernäring är långt mindre än vad våra svenska barn är i samma ålder, men en fingervisning blir det i vilket fall. 30 sådana påbörjade eller nästan kompletta set fick vi ihop. 

Jag sorterade, packade i påsar, skrev "innehållsförteckningar" och räknade plagg. Min man fotograferade och min äldsta dotter hjälpte mig sen när vi kom hem att få färdigt alla påsar. Yngsta dottern var självklart också med, även om hennes engagemang mest handlade om att få "fika med tanterna" och visa dem sina strumpor med cupcakes på. 

Det känns så otroligt fint att få vara en del av detta skapande, att både få gemenskap och vara en del av något större. När jag packade påsarna tänkte jag på vilken skillnad varje liten påse kommer att göra för det barn och den mor som får den. Barnet som räddas undan kyla och hotande lunginflammation. Modern som kanske får en liten gnista av hopp vid tanken på att någon bryr sig om hennes, trots att hon våldtagits och skändats och därför inte är välkommen tillbaka till sin by och sin man. Mot ett samhälle söndertrasat av våld och kalla vapen tar vi upp kampen, och vi gör det med kärlek och varma mössor! Jag tänker att det kan också vara en form av kristet motstånd. 

Innan packningen

Koftor, mössor, västar

Hjälmmösseparad

Rutfiltar, slätstickade filtar, rätstickade... många fina varianter

Längst fram ett gult set med mössa, tossor, kofta och byxor. Mönster från Drops design

Nallen Gabriel från boken "Värma en liten"

En Yemenklänning i närbild

Färdigpaketerat!

En liten utställning

Här kommer ett litet smakprov på vad vi har stickat ihop hittills i Stickcafeet! I söndags efter gudstjänsten hade vi en liten utställning i kyrkan, visade vad vi har gjort och delade ut mönster till hugade stickare.

Själv har jag inte presterat så värst mycket alls, men se så mycket vi har gjort tillsammans, alla vi tanter! Är det inte fantastiskt så säg? Många Easy Peasy Beanies, Femtimmarskoftor och framför allt massvis med Yemenvästar har det blivit. Och självklart en hel del hjälmmössor, denna gamla hederliga modell.

Jag känner mig så glad när jag ser allt och samtidigt lite sorgsen eftersom det snart är dags att skicka iväg plaggen till PMU i Vårgårda, för vidare transport till DR Kongo. Är det inte lite konstigt hur man kan känna så? Jag antar att det beror på att jag helst skulle vilja åka med hela vägen ner och se med egna ögon hur kläderna tas emot och används och blir till glädje hos mottagarna. En vacker dag kanske!











- Posted using BlogPress from my iPad

Hemma igen

Äntligen tisdag, stickcafé- och symötesdag! Två veckor har jag varit borta så nu ville jag verkligen slänga in ett inlägg, även om det blev i elfte timmen. 

Det har inte gjorts sådär förfärligt mycket, och det som blev blev väl kanske inte som jag tänkt mig. Nåväl. Hjälmmössan som var tänkt att passa en nyfödd Kongobebis blev istället för stor även för en normalstor Tiger. Troligtvis bättre passande en 10-månaders baby. Jag tänkte redan när jag började att mössan med garn passande till stickor 3,5-4 på stickor 4 kanske blev för stor, och så blev det ju också. Man borde lyssna på sig själv oftare!

Snoddar ska min äldsta dotter virka, sen är mössan klar.

 Idag började jag på en ny hjälmmössa i rosa bomullsgarn. Stickorna är 2,5 och garnet delar sig hela tiden så det känns som en utmaning! Risken är väl att den här mössan blir för liten istället...

Kanske till nyfödd?

Det bidde en strumpa

Det blev alldeles för sent och trött igår för att hinna vara med på cyber-symötet, men jag ville ändå inte släppa mötet helt. Här är alltså vad jag har gjort sedan sist, EN liten strumpa... :)

 Nej då, jag har faktiskt gjort en hel kofta också men den är inte ihopmonterad än (och min ambition är montera innan stoltsera, annars blir det aldrig gjort. Monterandet alltså!).

Mönstret är Harrys socka från "Värma en liten" av Anna Braw. Och ja, det ska bli en strumpa till, bara inte just nu. Sockan var relativt enkel att sticka (att jag fick repa upp två gånger berodde mer på min febriga influensahjärna än mönstret, även om det kanske hade vunnit på lite mer glasklarhet för en nybörjare) och passar bäst till nyfödd eller snäppet större eftersom den har en söm under foten. Man stickar alltså en "uppfläkt" socka och sedan syr man ihop den under foten. Bra om man (som jag) vare sig har lärt sig hantera strumpstickor eller sticka en häl!

 För övrigt lär det bli ett litet uppehåll eftersom vi ska ut och resa snart, men jag hoppas kunna återvända om två veckor åtminstone.

 Sent from my iPhone

Symöte - femtimmarskoftan klar!

Femtimmarskoftan är klar! Jag måste säga att jag är mycket stolt. Framförallt är jag stolt över att jag överhuvudtaget gick iland med projektet, eftersom jag slet mitt hår många gånger och troligtvis har gjort 1000 fel. Men, vad gör väl det? Det blev ju en tröja ändå! 

Och det bästa med att sticka till någon som verkligen, på riktigt, behöver kläderna, är att man inte kan ge upp bara för att man "inte tycker att det blev så fint som i beskrivningen" eller "alla andra stickar mycket bättre". Vem bryr sig om det? Troligen inte den bebis som lämnar sjukhuset invirad i tidningspapper i alla fall...

 

Sedan var jag tvungen att ta några kort på alla fina plagg som vi i stickgruppen har gjort hittills. Är det inte fantastiskt? På mindre än sju veckor. Nästa gång ska jag ta kort på alla fina gratisgarner vi har fått, så kanske jag lockar någon att komma och joina oss :)