Sitt&stick: maj 2012

Idag var det nog för fint väder för att locka några tanter till stickningen. Jag och min lilla telning väntade tåligt (en del av oss kanske lite mindre tåligt) en halvtimme och sedan packade vi ihop. Nu får Stickcafeet ta sommarlov, men jag har redan börjat smida massor av planer inför hösten!

Förra veckan blev jag klar med min tre-och-en-halvtimmesväst och den blev just så ljuvlig som jag hade föreställt mig att den skulle bli med det garnet, vilken lycka! Någon sådan till får jag nog ta och knåpa ihop under sommaren, för inte kan man låta bli att sticka då? Även om det kanske blir lite mer sällan kan jag inte hålla mig från stickandets skapande. Det är en sådan berusning i att skapa kläder där det innan enbart var lösa trådar, det går inte att beskriva. Visst är det lite av ett mirakel?

- Posted using BlogPress from my iPad

Avresan för babykläderna till Kongo närmar sig!

Idag blev det inte mycket sticka av för mig på Stickcaféet eftersom vi snart ska skicka iväg våra kläder till Kongo. 107 plagg har vi hunnit med att sticka sedan vi startade den 24 januari (och då ska man ha i minnet att vi inte är fler än 10-12 stickare)! Nu är jag ingen Stefan Holm direkt, men lite statistik är väl roligt att hålla sig med? Vi stickade 16 västar, 15 koftor, 13 par sockor, 2 byxor, 5 blöjbyxor, 4 filtar, 3 klänningar, 1 nalle och inte mindre än 48 mössor! 12 tygblöjor och 5 köpta bodys gick också ner i påsarna, så sammanlagt skickar vi 124 plagg. Sjukhuset vill helst ha set, så jag packade i plastpåsar och angav på utsidan vad som fanns i och i vilken ålder jag trodde att det skulle passa för. Troligtvis är våra storleksangivelser helt fel, eftersom barnen på grund av undernäring är långt mindre än vad våra svenska barn är i samma ålder, men en fingervisning blir det i vilket fall. 30 sådana påbörjade eller nästan kompletta set fick vi ihop.

Jag sorterade, packade i påsar, skrev "innehållsförteckningar" och räknade plagg. Min man fotograferade och min äldsta dotter hjälpte mig sen när vi kom hem att få färdigt alla påsar. Yngsta dottern var självklart också med, även om hennes engagemang mest handlade om att få "fika med tanterna" och visa dem sina strumpor med cupcakes på.

Det känns så otroligt fint att få vara en del av detta skapande, att både få gemenskap och vara en del av något större. När jag packade påsarna tänkte jag på vilken skillnad varje liten påse kommer att göra för det barn och den mor som får den. Barnet som räddas undan kyla och hotande lunginflammation. Modern som kanske får en liten gnista av hopp vid tanken på att någon bryr sig om hennes, trots att hon våldtagits och skändats och därför inte är välkommen tillbaka till sin by och sin man. Mot ett samhälle söndertrasat av våld och kalla vapen tar vi upp kampen, och vi gör det med kärlek och varma mössor! Jag tänker att det kan också vara en form av kristet motstånd.