Hemma igen

Äntligen tisdag, stickcafé- och symötesdag! Två veckor har jag varit borta så nu ville jag verkligen slänga in ett inlägg, även om det blev i elfte timmen. 

Det har inte gjorts sådär förfärligt mycket, och det som blev blev väl kanske inte som jag tänkt mig. Nåväl. Hjälmmössan som var tänkt att passa en nyfödd Kongobebis blev istället för stor även för en normalstor Tiger. Troligtvis bättre passande en 10-månaders baby. Jag tänkte redan när jag började att mössan med garn passande till stickor 3,5-4 på stickor 4 kanske blev för stor, och så blev det ju också. Man borde lyssna på sig själv oftare!

Snoddar ska min äldsta dotter virka, sen är mössan klar.

 Idag började jag på en ny hjälmmössa i rosa bomullsgarn. Stickorna är 2,5 och garnet delar sig hela tiden så det känns som en utmaning! Risken är väl att den här mössan blir för liten istället...

Kanske till nyfödd?

Det bidde en strumpa

Det blev alldeles för sent och trött igår för att hinna vara med på cyber-symötet, men jag ville ändå inte släppa mötet helt. Här är alltså vad jag har gjort sedan sist, EN liten strumpa... :)

 Nej då, jag har faktiskt gjort en hel kofta också men den är inte ihopmonterad än (och min ambition är montera innan stoltsera, annars blir det aldrig gjort. Monterandet alltså!).

Mönstret är Harrys socka från "Värma en liten" av Anna Braw. Och ja, det ska bli en strumpa till, bara inte just nu. Sockan var relativt enkel att sticka (att jag fick repa upp två gånger berodde mer på min febriga influensahjärna än mönstret, även om det kanske hade vunnit på lite mer glasklarhet för en nybörjare) och passar bäst till nyfödd eller snäppet större eftersom den har en söm under foten. Man stickar alltså en "uppfläkt" socka och sedan syr man ihop den under foten. Bra om man (som jag) vare sig har lärt sig hantera strumpstickor eller sticka en häl!

 För övrigt lär det bli ett litet uppehåll eftersom vi ska ut och resa snart, men jag hoppas kunna återvända om två veckor åtminstone.

 Sent from my iPhone

Symöte - femtimmarskoftan klar!

Femtimmarskoftan är klar! Jag måste säga att jag är mycket stolt. Framförallt är jag stolt över att jag överhuvudtaget gick iland med projektet, eftersom jag slet mitt hår många gånger och troligtvis har gjort 1000 fel. Men, vad gör väl det? Det blev ju en tröja ändå! 

Och det bästa med att sticka till någon som verkligen, på riktigt, behöver kläderna, är att man inte kan ge upp bara för att man "inte tycker att det blev så fint som i beskrivningen" eller "alla andra stickar mycket bättre". Vem bryr sig om det? Troligen inte den bebis som lämnar sjukhuset invirad i tidningspapper i alla fall...

 

Sedan var jag tvungen att ta några kort på alla fina plagg som vi i stickgruppen har gjort hittills. Är det inte fantastiskt? På mindre än sju veckor. Nästa gång ska jag ta kort på alla fina gratisgarner vi har fått, så kanske jag lockar någon att komma och joina oss :)

 

Besegrad av virus

Till slut vann alltså viruset kampen, och då menar jag inte mot datorn utan mot mig. Länge har jag lyckats mota Olle i grind med allt vad farmaceuten har att erbjuda, men det här viruset översteg mina krafter. Snörvlig och eländig missade jag idag Stick-caféet för första gången, det var riktigt tråkigt. Tur att tanterna är kompetenta nog att klara sig själva! Nästa tisdag lovar jag visa några fler bilder på allt fint som stickats hittills.  Som för att kompensera tokstickade jag hemma i soffan istället och nu är jag snart klar med Femtimmarskoftan. Jag har gått på en del del nitar under arbetets gång och gör jag en till skulle jag nog behöva rådfråga ett proffs (blinkar lite menande åt Arvikatrakten) men jag är ändå otroligt stolt över vad jag har åstadkommit. Äldsta dottern som har handarbetssällskapat mig idag har lovat att virka snoddar att fästa koftan med så det blir väl en uppgift för morgondagen. Hepp!

Sticklov!

Tänk om man kunde få ett sticklov istället för sportlov som vuxen, då skulle jag sitta en hel vecka och bara toksticka. De enda avbrotten skulle vara för en och annan promenad i VÅRSOLEN (tack ska du ha solen, du är så efterlängtad!). Kanske en tur till något längskidspår, så långt skulle jag kunna  sträcka mig. I övrigt bara, bara stickning på mitt önskelov. 

Jag började som sagt på en femtimmarskofta och har faktiskt kommit riktigt långt. Jag fuskar mig ju fram i sticktillvaron och ibland känns det som att jag famlar fram i mörkret, men jag fortsätter ändå. Blir det fel blir det också en lärdom tänker jag. 

Stickcafeet idag var trevligt som vanligt. Varje gång kommer det nya deltagare och det gläder mig så. Alla är inte med alla gånger men det förväntar jag mig inte heller. De flesta sitter hemma och stickar ändå och tar med sina färdiga alster. Stoltheten och glädjen hos dem, både över det de får skapa för någon som verkligen behöver, och att få träffas så kravlöst och meningsfullt, överrumplar mig varje gång. Vilket bönesvar!

Koft och byx

Hittade två söta babystick-beskrivningar på Gengåvan idag, var bara tvungen att dela med mig. Beskrivningarna är gissningsvis från 60-talett? och mycket tummade och välanvända. Jag vet inte om det är något jag själv kommer att få sticka till, men drömma kan man ju. Drömma, drömma...

Många tanter

Hurra, idag var vi ännu fler! Min lilla dinosaurie följde med mig och tillsammans var vi hela åtta stycken den här gången. Ingen folksamling direkt men det känns super att vi blir fler och fler. 

Nu börjar högen med färdiga plagg att växa också. En av damerna hade med sig hela nio (9!) mössor som hon hade knåpat ihop i hemmets lugna vrå och det är dessa som A fotograferar. Underst i högen syns en Yemen-väst som en annan av damerna hade med sig. Eller damer och damer, jag säger som dottern så krasst konstaterade när vi satte oss vid bordet: "Mamma, vad många tanter det är här!"

Visst är de fina? 

Själv kämpar jag vidare med Babykoftan som Maja tipsade om före jul. Eller kämpar och kämpar, den är ju inte alls svår men för mig som fortfarande är nybörjare är det lite småsaker som måste läras in. Det är bara nyttigt! Att utmana sig själv är det man utvecklas av.