Lady bug cardigan

Den här koftan har varit klar ett tag nu men det är först nu jag har samlat kraft för att blogga om den. Som syns på bilden har jag fått lite annat att ta hand om, närmare bestämt koftans ägare! En liten gosse har fått flytta hem till oss och förgyller våra dagar allt han kan.

Mönstret kommer från Sandnesgarn, det är lanett superwash från häftet "Babytepper och henteset"











- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Hickory Valley Rd,Chattanooga,Amerikas förenta stater

Dino sover gott

Fick ett ryck och gjorde madrass, kudde och täcke till Lillans minsta dinosaurie. Det fick sjukt snabbt och hon blev så nöjd. Här kan man snacka om hög nöjdhet per arbetad tid-kvot :)

Det vita garnet är Drops Paris (bomull) och det bruna garnet (handspunnet?) ullgarn från min väninna K. Stickor storlek 4.


- Posted using BlogPress from my iPhone

Little Kina

Den här lilla dock-koftan är ju inte nygjord direkt, men jag har nog glömt att blogga om den.
Det började med att jag fick syn på mönstret till den här koftan hos Husmorsskolan(fast i damstorlek) och blev så sugen på att göra den. Eftersom beskrivningen var på engelska och jag inte hade stickat efter engelsk beskrivning förut, bestämde jag mig för att göra dock-varianten först. Gör man fel med en liten sak blir det ju inte lika mycket att repa upp tänkte jag.

Jag hade inte behövt oroa mig dock för koftan var så lättstickad, det gällde bara att räkna lite i början och sedan vid ärmarna, men sedan var det vara att köra på! När koftan var klar fanns det ännu inte någon docka att prova den på, så den blev liggande. När Lillasyster fyllde år önskade hon sig "en hård docka" och det gick liksom inte att säga nej till henne. Lilla Anna har på nu på kort tid blivit bästisen och tänk så passande att lilla koftan passade alldeles utmärkt till henne :)
Underbyxorna har farmor stickat och det finns även en liten mössa från henne som inte fick vara med på bild idag. "Det blir för svettigt" meddelade Lillasyster beskäftigt.

Min egen kofta då? Den har jag inte ens påbörjat...


- Posted using BlogPress from my iPad

Stickvarvet

Äntligen klar med sy- och stickprojektet, för den här gången! Den här sändningen ska faktiskt till byn Manduar i Gambia och inte till Panzisjukhuset i Kongo-Kinshasa. Blir man utmanad att vara med i en sticktävling, så blir man! Inte mycket att göra åt :)

Jag har stickat tre mössor, min äldsta dotter har sytt nio blöjor och jag har även skickat med 15 begagnade tygblöjor eftersom jag fick hörs att behovet är så stort där nere. 14 st 70x70 cm och 10 st 80x80 cm, de egnasydda blöjorna gjorda av gardin- och påslakanstyg. Dottern var inte så förtjust i påslakanstyget eftersom det behövdes sys dubbelt för att bli tjockt nog. Gardintyget däremot är lite kraftigare bomullstyg och kommer säkert funka fint.

Mössorna är två en-och-en-halvtimmesmössor och en cupcakesmössa (som en bärmössa fast med glasyr istället för blad. Tack Carol för beskrivningen!). Jag gillade cupcakesmössan bäst så den kan det nog bli fler utav.

Sist skickade jag även med två flanellfiltar, 85x75 och 70x70 cm, den gamla hederliga sorten som jag tror man fick på BB förr. Vit med rosa eller blå bård. Nu ska väl barnen i byn Manduar bli både varma, och torra om rumpan!



- Posted using BlogPress from my iPad

Blöjbyxan!

Äntligen, äntligen, äntligen är jag klar med mina blöjbyxor! Och jag är så sjukt nöjd, det här är nog det finaste jag gjort so far :D

Det roliga i historien är att byxorna egentligen inte alls var svåra att göra så jag vet inte varför jag har tvekat så länge. Hålvarvet var nog det svåraste men bara jag kom underfund med hur man gjorde så gick det så snabbt och lätt även det!

Mönstret kommer från finska teetee och jag har använt Sublime Organic Merino Wool.

Om behovet finns kan det nog bli stickat en och annan teetee-byxa till Panzisjukhuset i höst. Just den här byxan ska jag dock behålla själv... ;)


- Posted using BlogPress from my iPhone

En mössa!

Ha ha! Äntligen vann sticklusten över tröttheten! Det var väl lite lata semesterdagar som behövdes förstås.
I vanliga fall stickar jag ju till Panzisjukhuset, men den här mössan ska nog till AFFCs arbete i Manduar, Gambia, om den inte åker till BB i Sukuta, Gambia. Äldsta dottern är satt i arbete med att sy tygblöjor av gamla påslakan och gardiner, så det blir något att skicka dit också. Kul!


En liten en-och-en-halvtimmes-mössa blev det. Tack knappmakerskan för mönstret!
http://knappmakerskan.blogspot.se/2012/07/enochenhalvtimmesmossan.html?m=1

Man kan kanske även kalla den för tre-sorters-stickor-mössan, för så många tog jag mig igenom innan jag var klar! Är man nybörjare, så är man. Rätstickade kanten längst ner är stickade på vanliga raka stickor och sedan ihopsydd. Sedan plockar man upp maskor längs kanten och börjar sticka runtom. Där började jag med kortaste rundstickorna men ganska snart insåg jag att även de var för stora så det blev att byta till strumpstickor. På slutet var det trångt och fullt krig mellan stickorna men jag tycker att det gick hyfsat bra ändå! Andra gången jag stickar med strumpstickor och det går redan mycket bättre än första. Jag upphör aldrig att fascineras över hur något som först kan verka så svårt, ja omöjligt, med övning och tålamod kan bli både uthärdligt och till slut kanske något man behärskar helt. Är det inte fantastiskt? Jag älskar att bli äldre och samla på mig de erfarenheterna och den friden. Så skönt att slippa vara fångad i ungdomens "nu" utan istället ha vetskapen om att det som är svårt idag nästan alltid känns bättre imorgon.

- Posted using BlogPress from my iPhone

Location:Tångenvägen,Havstenssund,Sverige

Estellehättan klar!

Och hej, äntligen var Estellehättan klar! Som jag har kämpat, tycker jag... fast nu när jag är klar tänker jag att inte var det väl så svårt i alla fall :) Knasig man är, men det är väl därför man väljer att kasta sig in i nya projekt hela tiden, man glömmer det svåra och minns det roliga?

Estellehättan (egenhändigt komponerad av Husmorsskolans Maja) stickas med strumpstickor, först runt och sedan fram och tillbaka. För mig var det världspremiär med strumpstickor och det kändes minst sagt bökigt i början. Jag ljuger nog när jag säger att det blev lättare på slutet för jag tyckte nog att det var nervigt värre med stickor utan stopp :) men det gick faktiskt riktigt bra, inga tappade maskor som inte kunde räddas. 

Nu fattas bara knytband och de hoppas jag få på under veckan som kommer.

Tre-och-en-halvtimmesvästen!

Idag var det nog för fint väder för att locka några tanter till stickningen. Jag och min lilla telning väntade tåligt (en del av oss kanske lite mindre tåligt) en halvtimme och sedan packade vi ihop. Nu får Stickcafeet ta sommarlov, men jag har redan börjat smida massor av planer inför hösten!

Förra veckan blev jag klar med min tre-och-en-halvtimmesväst och den blev just så ljuvlig som jag hade föreställt mig att den skulle bli med det garnet, vilken lycka! Någon sådan till får jag nog ta och knåpa ihop under sommaren, för inte kan man låta bli att sticka då? Även om det kanske blir lite mer sällan kan jag inte hålla mig från stickandets skapande. Det är en sådan berusning i att skapa kläder där det innan enbart var lösa trådar, det går inte att beskriva. Visst är det lite av ett mirakel?

- Posted using BlogPress from my iPad

Kristet motstånd

Avresan för babykläderna till Kongo närmar sig!

Idag blev det inte mycket sticka av för mig på Stickcaféet eftersom vi snart ska skicka iväg våra kläder till Kongo. 107 plagg har vi hunnit med att sticka sedan vi startade den 24 januari (och då ska man ha i minnet att vi inte är fler än 10-12 stickare)! Nu är jag ingen Stefan Holm direkt, men lite statistik är väl roligt att hålla sig med? Vi stickade 16 västar, 15 koftor, 13 par sockor, 2 byxor, 5 blöjbyxor, 4 filtar, 3 klänningar, 1 nalle och inte mindre än 48 mössor! 12 tygblöjor och 5 köpta bodys gick också ner i påsarna, så sammanlagt skickar vi 124 plagg. Sjukhuset vill helst ha set, så jag packade i plastpåsar och angav på utsidan vad som fanns i och i vilken ålder jag trodde att det skulle passa för. Troligtvis är våra storleksangivelser helt fel, eftersom barnen på grund av undernäring är långt mindre än vad våra svenska barn är i samma ålder, men en fingervisning blir det i vilket fall. 30 sådana påbörjade eller nästan kompletta set fick vi ihop. 

Jag sorterade, packade i påsar, skrev "innehållsförteckningar" och räknade plagg. Min man fotograferade och min äldsta dotter hjälpte mig sen när vi kom hem att få färdigt alla påsar. Yngsta dottern var självklart också med, även om hennes engagemang mest handlade om att få "fika med tanterna" och visa dem sina strumpor med cupcakes på. 

Det känns så otroligt fint att få vara en del av detta skapande, att både få gemenskap och vara en del av något större. När jag packade påsarna tänkte jag på vilken skillnad varje liten påse kommer att göra för det barn och den mor som får den. Barnet som räddas undan kyla och hotande lunginflammation. Modern som kanske får en liten gnista av hopp vid tanken på att någon bryr sig om hennes, trots att hon våldtagits och skändats och därför inte är välkommen tillbaka till sin by och sin man. Mot ett samhälle söndertrasat av våld och kalla vapen tar vi upp kampen, och vi gör det med kärlek och varma mössor! Jag tänker att det kan också vara en form av kristet motstånd. 

Innan packningen

Koftor, mössor, västar

Hjälmmösseparad

Rutfiltar, slätstickade filtar, rätstickade... många fina varianter

Längst fram ett gult set med mössa, tossor, kofta och byxor. Mönster från Drops design

Nallen Gabriel från boken "Värma en liten"

En Yemenklänning i närbild

Färdigpaketerat!

En liten utställning

Här kommer ett litet smakprov på vad vi har stickat ihop hittills i Stickcafeet! I söndags efter gudstjänsten hade vi en liten utställning i kyrkan, visade vad vi har gjort och delade ut mönster till hugade stickare.

Själv har jag inte presterat så värst mycket alls, men se så mycket vi har gjort tillsammans, alla vi tanter! Är det inte fantastiskt så säg? Många Easy Peasy Beanies, Femtimmarskoftor och framför allt massvis med Yemenvästar har det blivit. Och självklart en hel del hjälmmössor, denna gamla hederliga modell.

Jag känner mig så glad när jag ser allt och samtidigt lite sorgsen eftersom det snart är dags att skicka iväg plaggen till PMU i Vårgårda, för vidare transport till DR Kongo. Är det inte lite konstigt hur man kan känna så? Jag antar att det beror på att jag helst skulle vilja åka med hela vägen ner och se med egna ögon hur kläderna tas emot och används och blir till glädje hos mottagarna. En vacker dag kanske!











- Posted using BlogPress from my iPad

Hemma igen

Äntligen tisdag, stickcafé- och symötesdag! Två veckor har jag varit borta så nu ville jag verkligen slänga in ett inlägg, även om det blev i elfte timmen. 

Det har inte gjorts sådär förfärligt mycket, och det som blev blev väl kanske inte som jag tänkt mig. Nåväl. Hjälmmössan som var tänkt att passa en nyfödd Kongobebis blev istället för stor även för en normalstor Tiger. Troligtvis bättre passande en 10-månaders baby. Jag tänkte redan när jag började att mössan med garn passande till stickor 3,5-4 på stickor 4 kanske blev för stor, och så blev det ju också. Man borde lyssna på sig själv oftare!

Snoddar ska min äldsta dotter virka, sen är mössan klar.

 Idag började jag på en ny hjälmmössa i rosa bomullsgarn. Stickorna är 2,5 och garnet delar sig hela tiden så det känns som en utmaning! Risken är väl att den här mössan blir för liten istället...

Kanske till nyfödd?

Det bidde en strumpa

Det blev alldeles för sent och trött igår för att hinna vara med på cyber-symötet, men jag ville ändå inte släppa mötet helt. Här är alltså vad jag har gjort sedan sist, EN liten strumpa... :)

 Nej då, jag har faktiskt gjort en hel kofta också men den är inte ihopmonterad än (och min ambition är montera innan stoltsera, annars blir det aldrig gjort. Monterandet alltså!).

Mönstret är Harrys socka från "Värma en liten" av Anna Braw. Och ja, det ska bli en strumpa till, bara inte just nu. Sockan var relativt enkel att sticka (att jag fick repa upp två gånger berodde mer på min febriga influensahjärna än mönstret, även om det kanske hade vunnit på lite mer glasklarhet för en nybörjare) och passar bäst till nyfödd eller snäppet större eftersom den har en söm under foten. Man stickar alltså en "uppfläkt" socka och sedan syr man ihop den under foten. Bra om man (som jag) vare sig har lärt sig hantera strumpstickor eller sticka en häl!

 För övrigt lär det bli ett litet uppehåll eftersom vi ska ut och resa snart, men jag hoppas kunna återvända om två veckor åtminstone.

 Sent from my iPhone

Symöte - femtimmarskoftan klar!

Femtimmarskoftan är klar! Jag måste säga att jag är mycket stolt. Framförallt är jag stolt över att jag överhuvudtaget gick iland med projektet, eftersom jag slet mitt hår många gånger och troligtvis har gjort 1000 fel. Men, vad gör väl det? Det blev ju en tröja ändå! 

Och det bästa med att sticka till någon som verkligen, på riktigt, behöver kläderna, är att man inte kan ge upp bara för att man "inte tycker att det blev så fint som i beskrivningen" eller "alla andra stickar mycket bättre". Vem bryr sig om det? Troligen inte den bebis som lämnar sjukhuset invirad i tidningspapper i alla fall...

 

Sedan var jag tvungen att ta några kort på alla fina plagg som vi i stickgruppen har gjort hittills. Är det inte fantastiskt? På mindre än sju veckor. Nästa gång ska jag ta kort på alla fina gratisgarner vi har fått, så kanske jag lockar någon att komma och joina oss :)

 

Besegrad av virus

Till slut vann alltså viruset kampen, och då menar jag inte mot datorn utan mot mig. Länge har jag lyckats mota Olle i grind med allt vad farmaceuten har att erbjuda, men det här viruset översteg mina krafter. Snörvlig och eländig missade jag idag Stick-caféet för första gången, det var riktigt tråkigt. Tur att tanterna är kompetenta nog att klara sig själva! Nästa tisdag lovar jag visa några fler bilder på allt fint som stickats hittills.  Som för att kompensera tokstickade jag hemma i soffan istället och nu är jag snart klar med Femtimmarskoftan. Jag har gått på en del del nitar under arbetets gång och gör jag en till skulle jag nog behöva rådfråga ett proffs (blinkar lite menande åt Arvikatrakten) men jag är ändå otroligt stolt över vad jag har åstadkommit. Äldsta dottern som har handarbetssällskapat mig idag har lovat att virka snoddar att fästa koftan med så det blir väl en uppgift för morgondagen. Hepp!

Sticklov!

Tänk om man kunde få ett sticklov istället för sportlov som vuxen, då skulle jag sitta en hel vecka och bara toksticka. De enda avbrotten skulle vara för en och annan promenad i VÅRSOLEN (tack ska du ha solen, du är så efterlängtad!). Kanske en tur till något längskidspår, så långt skulle jag kunna  sträcka mig. I övrigt bara, bara stickning på mitt önskelov. 

Jag började som sagt på en femtimmarskofta och har faktiskt kommit riktigt långt. Jag fuskar mig ju fram i sticktillvaron och ibland känns det som att jag famlar fram i mörkret, men jag fortsätter ändå. Blir det fel blir det också en lärdom tänker jag. 

Stickcafeet idag var trevligt som vanligt. Varje gång kommer det nya deltagare och det gläder mig så. Alla är inte med alla gånger men det förväntar jag mig inte heller. De flesta sitter hemma och stickar ändå och tar med sina färdiga alster. Stoltheten och glädjen hos dem, både över det de får skapa för någon som verkligen behöver, och att få träffas så kravlöst och meningsfullt, överrumplar mig varje gång. Vilket bönesvar!

Koft och byx

Hittade två söta babystick-beskrivningar på Gengåvan idag, var bara tvungen att dela med mig. Beskrivningarna är gissningsvis från 60-talett? och mycket tummade och välanvända. Jag vet inte om det är något jag själv kommer att få sticka till, men drömma kan man ju. Drömma, drömma...

Många tanter

Hurra, idag var vi ännu fler! Min lilla dinosaurie följde med mig och tillsammans var vi hela åtta stycken den här gången. Ingen folksamling direkt men det känns super att vi blir fler och fler. 

Nu börjar högen med färdiga plagg att växa också. En av damerna hade med sig hela nio (9!) mössor som hon hade knåpat ihop i hemmets lugna vrå och det är dessa som A fotograferar. Underst i högen syns en Yemen-väst som en annan av damerna hade med sig. Eller damer och damer, jag säger som dottern så krasst konstaterade när vi satte oss vid bordet: "Mamma, vad många tanter det är här!"

Visst är de fina? 

Själv kämpar jag vidare med Babykoftan som Maja tipsade om före jul. Eller kämpar och kämpar, den är ju inte alls svår men för mig som fortfarande är nybörjare är det lite småsaker som måste läras in. Det är bara nyttigt! Att utmana sig själv är det man utvecklas av.

Fler gäster!

Se här så många sticksugna tanter som dök upp idag! Jag blev så himla glad, hade nästan velat slänga ur mig ett hurrarop. Det stickades så fort och fint av flitiga damer, och visst hann vi både prata och fika också.

Närmast fönstret till höger ser vi Karin med det första färdiga plagget, en Yemenväst!

Mer garn kom också från flera av gästerna så nu finns förutsättningar för en massa fint och varmt till Kongos barn!


- Posted using BlogPress from my iPhone

Garnberget

Garnförrådet växer, sakta men säkert. Min mamma gav mig ett gäng nystan och stickor och jag fick även några nystan på stickcafeet i Arvika. Tack till er och tack även till min fina vän K som lovat mig ännu fler. Er hjälp gör skillnad!



- Posted using BlogPress from my iPhone

På besök i Arvika!

Ännu ett efterlängtat besök på stickcafeet i Arvika! Så kul att träffa Maja igen, se på flera av Värma-liten-mönstren IRL och mumsa gott fika.
Jag tog inga bilder men köpte och fick en hel del material som jag hoppas kan komma till nytta på vårt eget stickcafé. Känner mig superpeppad nu!





- Posted using BlogPress from my iPhone

Stickcafé-premiär!

Premiär alltså för det första stick-caféet! Jag var så nervös innan, mest för att det inte skulle komma någon men också för att jag inte skulle räcka till. Nu kom det två damer, en med garn och stickor och en utan. Jag ordnade garn och stickor och båda satte igång med varsin Yemenväst. Vi fikade, stickade, jag lyckades med viss hjälp (tack Thomas) visa filmer från Panzisjukhuset och det kändes så bra alltihop. Vi är på väg! Jag är så tacksam för att vi har kommit såhär långt och jag ber verkligen att det ska få bli något stort av det här.